chapter10
Inasecludedcorner,Yannissuddenlypulledmeintohisembrace.
Thelong–forgottenwarmthenvelopedme,stirringuppainfulmemoriesofthepast.
“I’msorry…”
Iheardhimwhisper.
Probablyfearingmyaversion,hequicklyreleasedme.
Herepeatedthesameexnationfromayearago.
EssentiallysaidthathewaswithWendyonlytomakemejealous,thathefeltresentful.
Ididn’tsaymuch,onlyaskingifhehadseentheringonthetable.
BeforeIleft,Ihadlefthimthatash–coveredring.
Perhapshehadforgottenthatthedayofthehousefirethreeyearsagowasmybirthday.
Ihadspeciallytakenadayoff,nningtobakeacakeathome.
Inthecenterofthecake,IwasgoingtocearingIhadmademyself.
Iwasgoingtoproposetohimthatday.
Butbyevening,hehadn’tshownup.
Instead,IreceivedavideofromWendyshowinghimcelebratingherbirthday.
Ourbirthdayswereonthesameday,butYannishadforgottenmine.
Inthevideo,IsawhimandWendydrinkingatoastamidsttheteasingoftheirfriends.
Theywereallhisfriends,noneofwhomIknew.
Ijustheardsomeonesay,“We’vebeenwaitingtenyearstoseeyoutwodrinkaweddingtoast,can’tbelieveit’sfinallyhappeningafteradecade!”
Suddenly,IrealizedthatWendyhadbeenapartofhisentireyouth.
AndIwasjustaseasoninginhislife.
Iput downmyphoneand satsilentlyonthesofaforalongtime.Content provided by N?velDrama.Org.
SolongthatIforgotIhadsoupsimmeringonthestove.
Bythetimealoudnoisecamefromthekitchen,thefirehadalreadystartedtospread.
Andthen,Inearlyperishedinthemes.
Afterayear,Ifinally toldhimeverythingclearly.
Heheldbacktearsandtookoutthatgrayringfromhispocket.
Ilookedathimcalmly,onlytoseehimalreadyintears.
“Ididn’tknow,I’msorry…”Yannisweptsilently.“Younevertoldmeanyofthis…”
“Canyougivemeanotherchance?”